Recension: "The Tree of Life"

"The Tree of Life"

Igår såg jag äntligen Terrence Malicks nya film "The Tree of Life" på den svenska premiären. Filmen går bara upp i Stockholm och Göteborg och jag hade därför en himla tur att jag befann mig i huvudstaden där jag kunde se den. Det första man bör göra innan man ger sig på den här filmen är att veta lite om Malick och hans särskilda stil, det kan du läsa mer om i min artikel om regissören på MovieZine.

Det första som slog mig när jag satte mig ner i biosalongen var att de flesta andra i lokalen förmodligen inte hade någon aning om vad de snart skulle få se. Vissa läser säkert lite löst om filmen i tidningen och tror att detta är ett nytt normalt familjedrama med Brad Pitt, och oj vad fel de har.

"The Tree of Life" är en otroligt smal film, en film som helt är inriktad på att vara någon form av konstverk istället för ett vanligt narrativ med en början och ett slut. Det är i princip en samling vackra bilder till tonerna av pampig musik och voiceover som visas på vita duken, det finns en hel del tidshopp och långa bitar av filmen saknar helt dialog. Filmen håller ett långsamt tempo och har en väldigt lyrisk känsla och ton. Om man inte tycker detta låter intressant kan "The Tree of Life" vara det värsta filmvalet någonsin, men om man som jag tycker att det i alla fall finns något att hämta i denna typ av film kan det bli en mycket givande upplevelse.

Eftersom jag har sett alla Malicks tidigare filmer och därför visste precis vad jag hade att vänta mig hade jag haft en hel del tid på mig att ställa in psyket på rätt sätt, något som var värdefullt. Filmen skildrar en man vid namn Jack (Sean Penn), som börjar reflektera över sitt förflutna och sin uppväxt i 50-talets Texas där han slits mellan sin mamma (Jessica Chastain) och sin pappa (Brad Pitt). Filmen bygger på dessa två tidslinjer, men också av en tredje tidslinje där vi får följa universums och livets utveckling fram till människans framfart.

Alla skådespelare i filmen, även om de flesta inte får särskilt mycket speltid, är fruktansvärt bra. Brad Pitt känns som det perfekta valet för rollen som den hårda fadern som vill förbereda sina söner för en tuff och girig värld. Även Jessica Chastain, Sean Penn och de barn som spelar bröderna i filmen är fantastiskt skickliga. Det som jag också kommer att tänka på direkt är Emmanuel Lubezkis foto och Alexandre Desplats musik, två utsökta delar som verkligen tillför massor till slutprodukten.

Det bästa med "The Tree of Life" är helt klart CGI-sekvensen som skildrar världens utveckling, en cirka 20 minuter lång sekvens som helt saknar dialog, men som innehåller gudomliga bilder på big bang, cellbildning, dinosaurier, vulkaner, vattenfall osv., allt ackompanjerat av episk musik som sätter sig på trumhinnan. Scenerna som utspelar sig på 50-talet är också riktigt bra, men de få gånger vi befinner oss i nutid tillsammans med Sean Penn faller filmen lite, vilket är synd.

Allt som allt är "The Tree of Life" ett otroligt vackert och välskapt kollage, ett kollage som väcker frågor om livet, döden, utveckling, existens, uppfostran, sorg, brödraskap, girighet och tro. Även om den inte är det mästerverk som jag hoppades på är det helt klart en av de bättre filmer jag sett från 2011.

8/10