"Blade Runner"

Ridley Scotts film "Blade Runner" från 1982 har alltid förbryllat mig. De första gångerna jag såg den tyckte jag inte att den var mer än medelmåttig, men likväl ville jag dra igång den igen så fort den var slut. Det var helt enkelt något som inte stämde, det har hela tiden känts som att jag missat något, som att jag inte kunnat analysera och ta in hela upplevelsen. Inte förrän idag, när jag såg filmen för fjärde gången (i sin helhet), har jag insett denna films storhet.

Filmen är löst baserad på Philip K. Dicks bok "Do Androids Dream of Electric Sheep?" och utspelar sig i framtida Los Angeles, år 2019. I denna framtida värld har man skapat så kallade replikanter, robotar som både fysiskt och psykiskt är väldigt lika människor. Användning av dessa robotar är bara tillåtet på vissa kolonier ute i rymden, där de utför olika typer av arbete. Vissa utav dessa replikanter lyckas dock olagligt ta sig till jorden och för att likvidera replikanterna sätter man in så kallade "Blade Runners". Filmen kretsar kring Rick Deckard, en erfaren och skicklig Blade Runner som får i uppdrag att hitta och "pensionera" en grupp våldsamma replikanter som lyckats ta sig till Los Angeles.

Deckard spelas i filmen av Harrison Ford, skådespelaren som sattes på planeten för att spela Indiana Jones, Han Solo och även Deckard. Ford är kort sagt ett perfekt val, här blandas hans naturliga kaxighet med en sorglig och avdankad karaktär. Resten av rollistan är även den fläckfri, framförallt är det Rutger Hauer i rollen som replikantledaren Roy som lyser allra starkast. Samtidigt som Roy är väldigt otäck och skruvad är han väldigt oförutsägbar och nyanserad. Darryl Hannah, Sean Young och Edward James Olmos är också fantastiska i sina roller.

När jag funderar över "Blade Runner" tänker jag mycket på filmens visuella del, kanske den bästa visuella helheten genom tiderna. Det Los Angeles som filmen presenterar känns tack vare produktionsdesignen och fotot realistiskt och komplett, när man drar igång filmen flyttas man helt enkelt till en annan värld. Miljöerna, bilarna, vapnen, kläderna och allt annat är otroligt ambitiöst och detaljerat, det känns som att inget har lämnats åt slumpen. Allt skildras genom Jordan Cronenweths (pappa till Jeff Cronenweth) foto som är mörkt och skitigt. Det är delvis detta, men också de välgjorda specialeffekterna som gör att "Blade Runner" håller än idag.

Manuset är skrivet av Hampton Fancher och David Peoples, och jag tycker det ligger i någorlunda samma klass som exempelvis Robert Townes "Chinatown"-manus. Till skillnad från många andra manus och filmer vågar "Blade Runner" ta tid på sig. Istället för att vara action och thriller rakt igenom, varvas actionelementen med mer abstrakta och drömlika dramabitar som sänker tempot och ger rum åt funderingar och tankar.

En annan egenskap som också tilltalar mig är hur rik filmen är på teman och frågeställningar, "Blade Runner" är en film med djup. Upplägget med relationerna mellan replikanter och människor föder en hel del frågor. Vad är en människa? Var går gränsen mellan människa och maskin? Vad är minnen? Vad är drömmar? Kan en maskin minnas/drömma? Är livet/själen i själva verket bara information som kan skapas och manipuleras? Är det moraliskt rätt att ta "livet" av en maskin? Vad är gott och vad är ont?

Bortsett från denna drös med frågeställningar finns det också annat i filmen som väcker funderingar. I flera scener hintas det om att Deckard själv är en replikant, vare sig han är det eller inte får vi förmodligen aldrig veta, men det är ändå en intressant tanke och något som skänker filmen en extra dimension. Det är också intressant hur Tyrell, mannen som skapat replikanterna, kan analyseras som en gudafigur i det avseende att han kan skapa liv och till viss del styra över döden.

Alla dessa faktorer knyts ihop av Ridley Scotts makalösa regi, och frågan är om detta inte är hans bästa film. "Blade Runner" är tveklöst en ny favorit, och jag kommer att se den många gånger till för att kunna gräva upp mer av filmens teman och lager.

10/10