Recension: "The Beaver"

The Beaver är en film som inte borde fungera, en film som från premissen sett är så skrattretande att den inte kan vara seriös. Trevligt nog är detta inte fallet, The Beaver är tveklöst den bästa filmen jag har sett hittills i år och därför också en film jag känner att jag vill skriva lite mer om.

The Beaver handlar om Walter Black (spelad av Mel Gibson), en djupt deprimerad man som hamnat allt längre och längre bort från sin familj, sitt jobb och sina vänner. Efter ett misslyckat självmordsförsök skapar han en egen form av terapi genom att kommunicera via en buktalar-docka som han hittat, en bäver. Filmen kretsar sedan kring hur Walter försöker få tillbaka fötterna på jorden och hur människorna i hans omgivning reagerar på och hanterar hans "terapi".

Som sagt, detta är en premiss som skulle kunna bli hur löjlig och pinsam som helst när den väl översätts till vita duken, men här har regissören Jodie Foster, manusförfattaren Kyle Killen och den skickliga skådisensemblen verkligen hittat rätt känsla och ton.

Först vill jag berömma den skara med skådespelare som Foster lyckats samla ihop. Skandalomsusade Gibson som gör huvudrollen spelar i princip sig själv och gör det på absolut bästa sätt, här tycker jag att en oscarsnominering är självklar. Walter Black är inte en lätt karaktär att spela på ett så seriöst och hjärtskärande sätt som Gibson gör, fruktansvärt imponerande rolltolkning. Även Jodie Foster, Jennifer Lawrence och Anton Yelchin är kanonbra i sina roller och jag skulle inte bytt ut någon av dem, även om jag kunde. Yelchin visar precis som Gibson upp sitt bästa skådespeleri någonsin och gör en riktigt trovärdig och sorglig insats som Walters son Porter, en kille som vill vara så olik sin pappa som möjligt för att inte en dag hamna på samma ställe. Jodie Foster är som alltid fantastisk, men har här inte något så utmanande som exempelvis Silence of the Lambs att jobba med. Lawrence fortsätter visa att hon är en otroligt lovande skådespelerska, något som vi insåg redan när vi såg Winter's Bone.

Sen måste jag också berömma själva "filmskaparna", framför allt Jodie Foster och Kyle Killen. Killens manus är ohyggligt rikt på alla sätt och jag har mycket svårt att hitta något att anmärka på. The Beaver är en sorglig och vacker film som rör stora teman och frågor, något jag alltid gillar. Det är också skönt att den inte följer många av de vanliga Hollywood-normerna som vi brukar få dras med i denna typen av film. Dialogen känns äkta och trovärdig, och det blir aldrig smörigt eller forcerat. Det mest imponerande är ändå att man trots den komiska premissen lyckas hålla ett stabilt fokus på lidandet och tragiken som filmens karaktärer får gå igenom. Allt detta skildras på ett mästerlig sätt av Jodie Foster som faktiskt inte regisserat särskilt många filmer tidigare, något som inte märks. Tack vare The Beaver vet vi nu att Foster inte bara är en skådespelerska att räkna med, utan även en regissör som tillhör de riktigt vassa.

The Beaver är en film som fick mig att fundera över mitt eget liv och min egen situation, det är en film som väcker känslor och berör. Kort sagt, ett mästerverk.

10/10

Recension: "The Tree of Life"

"The Tree of Life"

Igår såg jag äntligen Terrence Malicks nya film "The Tree of Life" på den svenska premiären. Filmen går bara upp i Stockholm och Göteborg och jag hade därför en himla tur att jag befann mig i huvudstaden där jag kunde se den. Det första man bör göra innan man ger sig på den här filmen är att veta lite om Malick och hans särskilda stil, det kan du läsa mer om i min artikel om regissören på MovieZine.

Det första som slog mig när jag satte mig ner i biosalongen var att de flesta andra i lokalen förmodligen inte hade någon aning om vad de snart skulle få se. Vissa läser säkert lite löst om filmen i tidningen och tror att detta är ett nytt normalt familjedrama med Brad Pitt, och oj vad fel de har.

"The Tree of Life" är en otroligt smal film, en film som helt är inriktad på att vara någon form av konstverk istället för ett vanligt narrativ med en början och ett slut. Det är i princip en samling vackra bilder till tonerna av pampig musik och voiceover som visas på vita duken, det finns en hel del tidshopp och långa bitar av filmen saknar helt dialog. Filmen håller ett långsamt tempo och har en väldigt lyrisk känsla och ton. Om man inte tycker detta låter intressant kan "The Tree of Life" vara det värsta filmvalet någonsin, men om man som jag tycker att det i alla fall finns något att hämta i denna typ av film kan det bli en mycket givande upplevelse.

Eftersom jag har sett alla Malicks tidigare filmer och därför visste precis vad jag hade att vänta mig hade jag haft en hel del tid på mig att ställa in psyket på rätt sätt, något som var värdefullt. Filmen skildrar en man vid namn Jack (Sean Penn), som börjar reflektera över sitt förflutna och sin uppväxt i 50-talets Texas där han slits mellan sin mamma (Jessica Chastain) och sin pappa (Brad Pitt). Filmen bygger på dessa två tidslinjer, men också av en tredje tidslinje där vi får följa universums och livets utveckling fram till människans framfart.

Alla skådespelare i filmen, även om de flesta inte får särskilt mycket speltid, är fruktansvärt bra. Brad Pitt känns som det perfekta valet för rollen som den hårda fadern som vill förbereda sina söner för en tuff och girig värld. Även Jessica Chastain, Sean Penn och de barn som spelar bröderna i filmen är fantastiskt skickliga. Det som jag också kommer att tänka på direkt är Emmanuel Lubezkis foto och Alexandre Desplats musik, två utsökta delar som verkligen tillför massor till slutprodukten.

Det bästa med "The Tree of Life" är helt klart CGI-sekvensen som skildrar världens utveckling, en cirka 20 minuter lång sekvens som helt saknar dialog, men som innehåller gudomliga bilder på big bang, cellbildning, dinosaurier, vulkaner, vattenfall osv., allt ackompanjerat av episk musik som sätter sig på trumhinnan. Scenerna som utspelar sig på 50-talet är också riktigt bra, men de få gånger vi befinner oss i nutid tillsammans med Sean Penn faller filmen lite, vilket är synd.

Allt som allt är "The Tree of Life" ett otroligt vackert och välskapt kollage, ett kollage som väcker frågor om livet, döden, utveckling, existens, uppfostran, sorg, brödraskap, girighet och tro. Även om den inte är det mästerverk som jag hoppades på är det helt klart en av de bättre filmer jag sett från 2011.

8/10

"The Great Gatsby" - En magisk bok

F. Scott Fitzgeralds bok "The Great Gatsby" är en bok som länge legat mig varmt om hjärtat, en bok som aldrig riktigt släpper taget. Första gången jag bekantade mig med boken var när jag läste Svenska A i ettan på gymnasiet. En av uppgifterna i den kursen var att läsa en klassiker och sedan recensera den, dock var jag tvungen att läsa den svenska översättningen på grund av att det var just svenska vi hade. Från första början var jag inte särskilt imponerad, bokens första halva tycktes flyta på alldeles för långsamt och jag kände mig ibland uttråkad, men när den väl började närma sig slutet och det mästerliga klimaxet började intresset växa. När jag var klar med boken kände jag att jag ville läsa den igen för att verkligen kunna bearbeta allt, något som jag gjorde efter något år. Andra gången jag läste den blev det på originalspråket, engelska, och det är helt klart den versionen man ska läsa om man är sugen. F. Scott Fitzgeralds engelska är ohyggligt vacker och detaljerad, något som man tappar lite i översättningen till svenska tycker jag.

Igår avslutade jag min tredje "The Great Gatsby"-period (förbereder mig inför Baz Luhrmanns kommande filmadaption) och denna gången provade jag på ljudboksversionen med uppläsning av Frank Muller, en snubbe med perfekt röst. Om jag ska vara ärlig är nog detta första gången jag totalt förstått boken (om jag nu har det), jag har nämligen en förmåga att "flyta iväg" när jag läser, och helt plötsligt känner man att man inte riktigt vet vad som hände på de senaste fem sidorna. De två första gångerna jag läste blev det nog en hel del av "flyta bort"-problemet, Denna gången känner jag att jag verkligen "läst" boken på riktigt, vilket är skönt.

"The Great Gatsby" är kort sagt en magisk bok, en bok med fantastisk stämning och stil. Den utspelar sig på 20-talet, framförallt i New Yorks rikare delar där vi får möta en man vid namn Nick Carraway. Nick fascineras av sin mystiske granne Gatsby som anordnar enorma överflödiga fester som alla pratar och drömmer om. Vi får också bekanta oss med paret Daisy och Tom Buchanan, gamla vänner till Nick. Andra framträdande karaktärer i boken är Toms älskarinna Myrtle Wilson och hennes man George. Hela boken kretsar runt dynamiken kring dessa karaktärer och den tomma och plastiga värld som de lever i.

Det absolut bästa med boken är Jay Gatsby, en karaktär och person som man inte riktigt kan sätta fingret på, vem är han egentligen? Vilka är hans motiv? Varifrån kommer hans tillgångar? Det är också intressant att analysera hur Fitzgerald använder en till synes "vanlig" kärlekshistoria för att kunna släppa flera tema/idé-bomber i knät på läsaren. "The Great Gatsby" kan ses som en beskrivning av den amerikanska drömmens förfall och hur materialism dödar människans själ och mening. I detta avseende är boken väldigt lik en annan av mina favoritböcker, Chuck Palahniuks "Fight Club" som också präglas av liknande teman.

"The Great Gatsby" kan mycket möjligt vara min absoluta favoritbok genom tiderna, dock är jag inte 100 % säker på det. Det som jag med säkerhet kan säga är att kapitel sju och åtta är de bästa kapitlen jag läst i hela mitt liv. Kapitel ett till sex kan sägas vara bokens uppbyggnad, de kapitel där Fitzgerald lägger grunden för hela berättelsen och bygger upp spänning. Kapitel nio är bokens avrundning och nedtoning, där Fitz lämnar rum för tankar och reflektioner. Dessa kapitel håller alla mycket hög klass, men de är inte riktigt lika sylvassa som sjuan och åttan. Dessa två kapitel utgör bokens fruktansvärt välskrivna och välstrukturerade klimax som i alla tider kommer finnas i mitt huvud, det är två magiska kapitel som aldrig släpper taget.

Recension "Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides"

Igår såg jag den nya installationen i Pirates-sagan på bio, "Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides", och tyvärr var detta solklart den sämsta i serien. De tre första filmerna regisserades av Gore Verbinski, som nu lämnat över stafettpinnen till Rob Marshall, en regissör med en tidigare karriär inom musikal och dansbranschen.

Precis som väntat så är det "The Fountain of Youth" som denna film kretsar kring, något som hintades redan i slutet på trean. Man har här slopat Keira Knightley och Orlando Bloom och istället lagt till exempelvis Ian McShane som Blackbeard och Penélope Cruz som Blackbeards dotter Angelica.

Denna film har så många problem att jag inte vet vilken ände jag ska börja i. För det första är den alldeles, alldeles för lång. Den klockar in på cirka 2 timmar och 19 minuter och det känns som man sitter i biosalongen i en evighet. Längden på de andra tre filmerna har varit liknande, men då hade man saker att fylla ut speltiden med, här har man inte det. Det känns som att Rob Marshall och hans team tror att man bara kan släppa Depp lös som Jack Sparrow så kommer allt lösa sig, men oj så fel de har. Jack Sparrow funkar bra när filmerna har annat att bjuda på och när manuset är på topp, tyvärr så sviktar det alldeles för mycket i denna.

Filmens förmodligen svagaste bit är inledningen, där löken verkligen rinner ur varenda skarv. På pappret verkade det intressant, en rymning i London, men det utförs riktigt kasst. Marshall har tagit en mindre seriös och mer slapstick-aktig approach, istället skulle han gått åt andra hållet till en mörkare och mer seriös "Pirates". Det är också roligt att se hur Jack Sparrow åker häst och vagn på en slumpmässig rutt i London, och just där han råkar stanna finns pappa Sparrow som kan rädda honom från en brittisk soldat. Detta händer ständigt i filmen, karaktärer, verktyg och andra element bara dyker upp där de mest behövs, utan att det finns någon som helst logik.

De nya karaktärerna var också en faktor som var intressant på pappret, men som misslyckas i slutresultatet. Att få se Ian McShane som Blackbeard lät helt fantastiskt, men även om Ian är en fantastisk skådespelare får han en så ohyggligt tråkig karaktär att jobba med här. De tidigare filmerna har haft skurkar i form av ganska djupa karaktärer som Barbossa och Davy Jones, karaktärer som man ibland fått problem att placera på ond/god-skalan. Även om man sitter och hoppas på att Blackbeard ska få lite djup får han inte det, han är ond, ond och ond, och gud vad ointressant han blir. Penélope Cruz slarvas också bort, en av världens bästa skådespelerskor får här jobba med en karaktär som vi sett tusen gånger förut, den starka kvinnan som har haft någon form av tidigare förhållande med huvudkaraktären som slutat illa. Det ständiga gnäbbet mellan Angelica och Jack blir gammalt efter 15 minuter.

Filmen har några få ljuspunkter som jag för rättvisans skull också måste nämna. Bland annat så är Hawaiis miljöer otroligt vackra och tänk vad underbart det skulle vara om en riktigt, riktigt bra film kunde utnyttja detta på samma sätt som "On Stranger Tides" gör. Geoffrey Rush i rollen som Barbossa är förmodligen det som är bäst med hela filmen, precis som i resterande filmer är han långt över stabil. Sen måste jag också säga att en del av scenerna fungerar ganska bra och är underhållande, men tyvärr är de sorgligt få.

"Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides" är en film som präglas av missade möjligheter och intressanta idéer. En häst och vagn-jakt i London, sjöjungfrur, zombies och Blackbeard är alla idéer som kunde gått hur långt som helst, istället faller alla pladask.

3/10

"Blade Runner"

Ridley Scotts film "Blade Runner" från 1982 har alltid förbryllat mig. De första gångerna jag såg den tyckte jag inte att den var mer än medelmåttig, men likväl ville jag dra igång den igen så fort den var slut. Det var helt enkelt något som inte stämde, det har hela tiden känts som att jag missat något, som att jag inte kunnat analysera och ta in hela upplevelsen. Inte förrän idag, när jag såg filmen för fjärde gången (i sin helhet), har jag insett denna films storhet.

Filmen är löst baserad på Philip K. Dicks bok "Do Androids Dream of Electric Sheep?" och utspelar sig i framtida Los Angeles, år 2019. I denna framtida värld har man skapat så kallade replikanter, robotar som både fysiskt och psykiskt är väldigt lika människor. Användning av dessa robotar är bara tillåtet på vissa kolonier ute i rymden, där de utför olika typer av arbete. Vissa utav dessa replikanter lyckas dock olagligt ta sig till jorden och för att likvidera replikanterna sätter man in så kallade "Blade Runners". Filmen kretsar kring Rick Deckard, en erfaren och skicklig Blade Runner som får i uppdrag att hitta och "pensionera" en grupp våldsamma replikanter som lyckats ta sig till Los Angeles.

Deckard spelas i filmen av Harrison Ford, skådespelaren som sattes på planeten för att spela Indiana Jones, Han Solo och även Deckard. Ford är kort sagt ett perfekt val, här blandas hans naturliga kaxighet med en sorglig och avdankad karaktär. Resten av rollistan är även den fläckfri, framförallt är det Rutger Hauer i rollen som replikantledaren Roy som lyser allra starkast. Samtidigt som Roy är väldigt otäck och skruvad är han väldigt oförutsägbar och nyanserad. Darryl Hannah, Sean Young och Edward James Olmos är också fantastiska i sina roller.

När jag funderar över "Blade Runner" tänker jag mycket på filmens visuella del, kanske den bästa visuella helheten genom tiderna. Det Los Angeles som filmen presenterar känns tack vare produktionsdesignen och fotot realistiskt och komplett, när man drar igång filmen flyttas man helt enkelt till en annan värld. Miljöerna, bilarna, vapnen, kläderna och allt annat är otroligt ambitiöst och detaljerat, det känns som att inget har lämnats åt slumpen. Allt skildras genom Jordan Cronenweths (pappa till Jeff Cronenweth) foto som är mörkt och skitigt. Det är delvis detta, men också de välgjorda specialeffekterna som gör att "Blade Runner" håller än idag.

Manuset är skrivet av Hampton Fancher och David Peoples, och jag tycker det ligger i någorlunda samma klass som exempelvis Robert Townes "Chinatown"-manus. Till skillnad från många andra manus och filmer vågar "Blade Runner" ta tid på sig. Istället för att vara action och thriller rakt igenom, varvas actionelementen med mer abstrakta och drömlika dramabitar som sänker tempot och ger rum åt funderingar och tankar.

En annan egenskap som också tilltalar mig är hur rik filmen är på teman och frågeställningar, "Blade Runner" är en film med djup. Upplägget med relationerna mellan replikanter och människor föder en hel del frågor. Vad är en människa? Var går gränsen mellan människa och maskin? Vad är minnen? Vad är drömmar? Kan en maskin minnas/drömma? Är livet/själen i själva verket bara information som kan skapas och manipuleras? Är det moraliskt rätt att ta "livet" av en maskin? Vad är gott och vad är ont?

Bortsett från denna drös med frågeställningar finns det också annat i filmen som väcker funderingar. I flera scener hintas det om att Deckard själv är en replikant, vare sig han är det eller inte får vi förmodligen aldrig veta, men det är ändå en intressant tanke och något som skänker filmen en extra dimension. Det är också intressant hur Tyrell, mannen som skapat replikanterna, kan analyseras som en gudafigur i det avseende att han kan skapa liv och till viss del styra över döden.

Alla dessa faktorer knyts ihop av Ridley Scotts makalösa regi, och frågan är om detta inte är hans bästa film. "Blade Runner" är tveklöst en ny favorit, och jag kommer att se den många gånger till för att kunna gräva upp mer av filmens teman och lager.

10/10

Recension: "Exit Through the Gift Shop"

Idag har jag sett den fantastiska dokumentären "Exit Through the Gift Shop" för andra gången. Att se filmen en gång till visade sig vara ett smart drag, för jag kände att jag inte riktigt hade snappat upp alla detaljer första gången jag såg den.

Det bästa med "Exit Through the Gift Shop" är att den går att tolka på så många vis. Som tittare kan man välja att bara se filmen som en inblick i den omåttligt intressanta street art-världen, men man kan också välja att leta efter det som finns under ytan. Bland annat är det mycket intressant att fundera över vad filmen egentligen säger om konst och konstnärer eller om filmen i själva verket bara är ett nytt konstprojekt från Banksys sida, och att Thierry Guetta därmed bara är en av hans kreationer/karaktärer. Filmen ställer också frågor kring vad konst egentligen är, och var gränserna går.

För mig känns det helt klart som om att det är minst vissa delar som är planerade/manusbaserade. Det känns hela tiden som om "kameran är perfekt utplacerad", vad filmen än visar, och det är väl framförallt det som gör att jag tvivlar starkt på att det är en regelrätt dokumentär. Sen funderar jag också mycket på hela storyn kring Guetta och hans utveckling till konstnären "Mr. Brainwash" och hur otrolig den egentligen är. Att hela denna otroliga story sedan fångats på film gör att trovärdigheten sviktar ytterligare, det är alldeles för mycket som faller på plats utan hinder.

En annan intressant aspekt att analysera är filmens budskap. Titeln "Exit Through the Gift Shop" låter i mina öron som en kritik som dagens konstsamhälle, där allt i konstvärlden bygger på pengar. I början verkar filmen vilja visa hur street art går emot detta system, medan slutet istället verkar bekräfta att det faktiskt är så inom street art också. Detta gör också att jag får vissa mockumentär-vibbar, det känns som filmen ger sig in på parodi/satir-territorium ibland.

Filmen bjuder på otroligt mycket hur man än väljer att tolka den, och om man bara ser den för "gatukonsten" så är den även då en riktigt underhållande och innehållsrik dokumentär. "Exit Trough the Gift Shop" är helt klart en av de bästa "dokumentärer" jag sett.

9/10

Thor

Igår gick jag på Sverigepremiären av Kenneth Branaghs nya film "Thor", baserad på Marvels välkända seriehjälte. Huvudrollen görs av nykomlingen Chris Hemsworth och rollistan inkluderar även Natalie Portman, Stellan Skarsgård, Anthony Hopkins och Tom Hiddleston.

Thor är en stabil film, varken mer eller mindre. Den har en hel del positiva bitar, men också en del negativa. Det som jag tycker är extra positivt är framförallt det visuella och även Chris Hemsworth. Kostymerna, fotot och miljöerna är helt fantastiska och den bit av filmen som utspelas i Asgard lyser extra starkt. Hemsworth är grymt bra och riktigt övertygande som den kaxige guden, något jag tvivlade lite på innan jag såg filmen. Även Hopkins och Hiddleston är fantastiskt bra i sina roller.

Det negativa i filmen dyker upp när vi hamnar på vår egen planet. Karaktärerna som spelas av Clark Gregg och Kat Dennings känns stundtals helt överflödiga enligt mig. När allt är som roligast flikar Dennings in någon replik som verkligen lyser med sin lökighet, i stil med "This is going on Facebook, smile!". Filmen behöver helt enkelt inte Dennings, den är rolig nog ändå. Clark Gregg spelar SHIELD-agenten Coulson, som finns med i Marvels filmer för att brygga alla Marvels hjälte-storys innan "The Avengers" dyker upp nästa år. Bland annat finns det en totalt onödig scen där Coulson bara finns med för att säga "Is that one of Stark's"? Inför "The Avengers" gör också Jeremy Renner en cameo som Hawkeye, något som till skillnad från Coulson fungerar riktigt bra.

En annan negativ aspekt är skildringen av kärleken mellan Thor och Portmans karaktär, Jane. Det känns som jag behöver mycket längre speltid för att jag ska köpa deras totala och ovillkorliga kärlek för varandra.

Allt som allt är det en sevärd och actionfylld popcorn-rulle som helt klart ska ses på bio (tråkigt med 3D dock). Det finns en hel del fruktansvärt underhållande scener, bland annat alla scener där Thor använder Mjölner på olika sätt. Jag måste också nämna slutet, som varken är konventionellt eller förutsägbart, det kändes faktiskt riktigt fräscht. Branagh gör ett kanonjobb i registolen och alla de negativa aspekter som jag nämner har med manuset att göra.

6/10