Kommande adaption: "World War Z"

Den skickliga regissören Marc Forster (Finding Neverland, Quantum of Solace) håller just nu på att regissera sin adaption av Max Brooks bok World War Z, en kommande film som jag är fruktansvärt peppad på.

Jag har nu själv läst lite mer än halva boken och det som slog mig direkt var att jag inte riktigt förstått projektet, hur det är format och upplagt. Kort sagt kan jag säga att jag aldrig har läst något liknande i hela mitt liv. World War Z kan sägas utspela sig i en alternativ verklighet, en verklighet där ett globalt krig utkämpats mellan zombies och människor. Kriget är i boken över, och Max Brooks skildrar sig själv som en FN-utredare som åker runt i världen och intervjuar intressanta människor om deras delaktighet i kriget. Varje kapitel i boken är en helt ny fristående berättelse (bortsett från vissa sammanknytande begrepp/händelser som kommer tillbaka) som antingen utspelar sig innan, under eller i efterdyningarna av Z-kriget.

När jag nu har läst mer om filmprojektet inser jag att Brad Pitt kommer spela Max Brooks-karaktären (dock omdöpt till Gerry Lane) i filmen, vilket förhoppningsvis betyder att filmen kommer vara uppbyggd ungefär som boken. Man kommer helt klart få förstora Brooks-karaktären, eftersom han inte "syns" i boken förutom då han ställer frågor till de som intervjuas. Detta betyder kanske att filmen kommer berättas i flashback-form där Brad Pitt blir en sidokaraktär/ram medan huvudpersonerna i de mindre berättelserna (Anthony Mackie? James Badge Dale?) får föra filmen framåt.

Angående boken i sig så är den helt fantastisk på många sätt. Jag är minst sagt oerhört imponerad av hur Max Brooks med sin fantasi lyckats skapa hur många små berättelser som helst, alla riktigt läsvärda. Boken har också en läskigt autentisk och detaljerad känsla som gör att den sjuka mängden innehåll ibland känns alldeles för verkligt. Det är inte bara själva kriget som skildras, utan boken handlar också om det hypotetiska politiska spel som kanske skulle uppstå om en katastrof av denna magnitud skulle ske. World War Z är en bok jag rekommenderar till alla, och om eftersom jag litar på Marc Forster kan vi nog även vänta oss en bra film när den kommer ut år 2012.

(Bilden längst upp i inlägget kommer från Malta-inspelningen av World War Z)

"The Great Gatsby" - En magisk bok

F. Scott Fitzgeralds bok "The Great Gatsby" är en bok som länge legat mig varmt om hjärtat, en bok som aldrig riktigt släpper taget. Första gången jag bekantade mig med boken var när jag läste Svenska A i ettan på gymnasiet. En av uppgifterna i den kursen var att läsa en klassiker och sedan recensera den, dock var jag tvungen att läsa den svenska översättningen på grund av att det var just svenska vi hade. Från första början var jag inte särskilt imponerad, bokens första halva tycktes flyta på alldeles för långsamt och jag kände mig ibland uttråkad, men när den väl började närma sig slutet och det mästerliga klimaxet började intresset växa. När jag var klar med boken kände jag att jag ville läsa den igen för att verkligen kunna bearbeta allt, något som jag gjorde efter något år. Andra gången jag läste den blev det på originalspråket, engelska, och det är helt klart den versionen man ska läsa om man är sugen. F. Scott Fitzgeralds engelska är ohyggligt vacker och detaljerad, något som man tappar lite i översättningen till svenska tycker jag.

Igår avslutade jag min tredje "The Great Gatsby"-period (förbereder mig inför Baz Luhrmanns kommande filmadaption) och denna gången provade jag på ljudboksversionen med uppläsning av Frank Muller, en snubbe med perfekt röst. Om jag ska vara ärlig är nog detta första gången jag totalt förstått boken (om jag nu har det), jag har nämligen en förmåga att "flyta iväg" när jag läser, och helt plötsligt känner man att man inte riktigt vet vad som hände på de senaste fem sidorna. De två första gångerna jag läste blev det nog en hel del av "flyta bort"-problemet, Denna gången känner jag att jag verkligen "läst" boken på riktigt, vilket är skönt.

"The Great Gatsby" är kort sagt en magisk bok, en bok med fantastisk stämning och stil. Den utspelar sig på 20-talet, framförallt i New Yorks rikare delar där vi får möta en man vid namn Nick Carraway. Nick fascineras av sin mystiske granne Gatsby som anordnar enorma överflödiga fester som alla pratar och drömmer om. Vi får också bekanta oss med paret Daisy och Tom Buchanan, gamla vänner till Nick. Andra framträdande karaktärer i boken är Toms älskarinna Myrtle Wilson och hennes man George. Hela boken kretsar runt dynamiken kring dessa karaktärer och den tomma och plastiga värld som de lever i.

Det absolut bästa med boken är Jay Gatsby, en karaktär och person som man inte riktigt kan sätta fingret på, vem är han egentligen? Vilka är hans motiv? Varifrån kommer hans tillgångar? Det är också intressant att analysera hur Fitzgerald använder en till synes "vanlig" kärlekshistoria för att kunna släppa flera tema/idé-bomber i knät på läsaren. "The Great Gatsby" kan ses som en beskrivning av den amerikanska drömmens förfall och hur materialism dödar människans själ och mening. I detta avseende är boken väldigt lik en annan av mina favoritböcker, Chuck Palahniuks "Fight Club" som också präglas av liknande teman.

"The Great Gatsby" kan mycket möjligt vara min absoluta favoritbok genom tiderna, dock är jag inte 100 % säker på det. Det som jag med säkerhet kan säga är att kapitel sju och åtta är de bästa kapitlen jag läst i hela mitt liv. Kapitel ett till sex kan sägas vara bokens uppbyggnad, de kapitel där Fitzgerald lägger grunden för hela berättelsen och bygger upp spänning. Kapitel nio är bokens avrundning och nedtoning, där Fitz lämnar rum för tankar och reflektioner. Dessa kapitel håller alla mycket hög klass, men de är inte riktigt lika sylvassa som sjuan och åttan. Dessa två kapitel utgör bokens fruktansvärt välskrivna och välstrukturerade klimax som i alla tider kommer finnas i mitt huvud, det är två magiska kapitel som aldrig släpper taget.

The Dark Tower

För drygt en vecka sedan läste jag ut Cormac McCarthys bok "Blood Meridian" som Zack Snyder tipsade om när han var på Sergel i Stockholm. Även om boken var riktigt, riktigt bra, så var den psykiskt påfrestande att läsa och därför har jag inte läst sedan dess.

Idag ska jag återigen slänga mig in i litteraturens underbara värld och påbörja (inte riktigt, har redan läst ett kapitel) Stephen Kings "The Gunslinger", första delen i hans Dark Tower-serie. Jag väljer att ta mig an denna bokserie dels för att den ofta anses vara Kings absoluta magnum opus, men också för att den snart blir både film och TV-serie med Javier Bardem i huvudrollen. Regisserar gör Ron Howard, en stabil regissör som tidigare gett oss fantastiska filmer som Apollo 13 och Frost/Nixon.

Omdöme kring boken kommer när jag läst klart.